Blog Image

Vardagen på Hven

365 dagar om året.

På gränsen till kriget låg Hven

Ön närmst Kriget Posted on 2019-07-14 21:28:47


Hven bryts ur krigs isoleringen

Ön närmst Kriget Posted on 2019-07-14 21:15:00


Forten

Ön närmst Kriget Posted on 2017-06-05 15:49:22

Till de
försvarsansträngningar som gjordes i Sverige inför andra världskriget hör den
så kallade Per Albin-linjen. Den består av en serie strandbunkrar varifrån en
tänkt angripare från havet skulle beskjutas. Bunkrarna kan ännu i dag ses om
man vandrar längs skånska kusten. Värnen var Sveriges motsvarighet till den
berömda

I juni 1939,
ett par månader innan kriget startade, begärde försvarsmakten de första
statliga medlen till att bygga värn i Skåne och på Gotland. Man utgick ifrån sceneriet
att tyskarna skulle angripa söderifrån, varför de första värnen byggdes vid den
skånska sydkusten med början i juli. När kriget bröt ut var redan 260 värn
färdigbyggda. Sedan begärdes ytterligare ett antal miljoner till projektet. När
tyskarna invaderat Danmark och Norge i april 1940 inriktade man sig först och
främst på Öresundskusten. Men det upprättades också värn på andra håll, bland
annat i Blekinge.

Betongbunkrarna
byggdes av drygt tretusen arbetare som jobbade hårt och under vintertid i
sträng kyla. I juni 1940 var arbetstakten så uppdriven att hela 16 värn byggdes
per dag. Man bör betänka att man vid denna tid hade helt andra arbetsredskap än
nu; man fick jobba för hand, med skottkärror och hästskjutsar. Det var inte
ovanligt att arbetsdagen startade klockan fyra på morgonen och slutade tio på
kvällen.

Värnens
utformning skiljer sig åt. De anpassades för olika slags bestyckning och efter
hur terrängen såg ut. Ibland står de helt fria, men de sprängdes också in i
klippor eller bäddades in i sanddyner. Den vanligaste typen är kulsprutevärnen,
men det finns också värn som skylle hysa kanoner. En genomgående tanke var att
de inte skulle ligga längre ifrån varandra än att vapnen från ett fort kunde
bestryka den oskyddade framsidan av ett annat.

När värnen var
färdigbyggda gömdes de av ris- och avfallshögar, med kamouflagefärg eller så
att de kunde tas för hus eller fiskebodar. Hållbarheten kunde man inte klaga
på: de skulle som regel hålla för 15 centimeters fartygsartilleri och 50 kilos
flygbomber. Vid Öresund var de betydligt mer hållfasta.

Forten ser
fortfarande imponerande ut – men systemet hade många svagheter. För det första
var värnen mycket sårbara från landsidan. För det andra skulle de vid ett
angrepp bemannas enligt mobiliseringsprincipen vilket var en
fördröjningsfaktor. Det manskap som vid mobilisering skulle försvara värnen var
medelålders landstormare med ”karolinerhattar”. De hade inte hållit i ett
skjutvapen sedan värnplikten, kanske tjugo år tidigare. Det var verkligen ingen
särskilt kompetent personal.

Inte nog med
detta. Ett vapen som snabbt visade sig kullkasta hela tanken med Per
Albin-linjen var den tyska arméns allt effektivare eldkastare (särskilt
Flammenwerfer 41 med strålpatron). Om man skjutit med dessa handvapen mot
värnens öppningar skulle konsekvenserna för besättningarna – maximalt femton
man – blivit förfärliga.

Alltså övergavs
den ursprungliga tanken med dessa mödosamt uppförda befästningar. I
fortsättningen skulle de begagnas som skyddsrum och striden skulle ske utanför,
i cementkulvertar som ingalunda heller gav fullgott skydd

Utdrag från http://www.popularhistoria.se/artiklar/per-albin-linjen/

___________________________________________

Från boken ”Vardagshistoria” Hven i ord och bild

Där kom en pluton från Signalregementet och deras
huvudsakliga uppgift var att dra ledningar och installera telefoner i forten
som byggdes runt Hvens kust 1940. Man kallade dom Värn, Duvslag och Svalebo.

Redan när de kom till Hven fanns en mycket bra
radiostation på Torsgården.

Den hade en bra räckvidd och det var yrkestelegrafister
som hade en god språkkunnighet som arbetade där. Allt för att försöka knäcka
främmande lands koder.

Denna pluton installerade sig på Uranienborgsskolan. En
morgon när skolvaktmästaren Alfred Olausson kom till sitt arbete så stod där en
kokvagn uppställd där Tycho Brahe statyn står i dag. Dom hälsade på Alfred och
bjöd på en kopp kaffe.

De hade lastbilar att köra runt med. Det blev ju helt nytt
med bilar på ön. På vägarna tog man annars sig fram med häst och vagn eller
gående. Vägarna var inte gjorda för dessa tunga bilar, det blev förfärligt
kladdigt vissa delar av året.

Killarna som låg på Uranienborsområdet, Turistgården och
Annexet brukade gå till Vingestig på sommarhalvåret och bada. Fredrik Åkerberg
blev tillsagd att beställa hem badbyxor för det fanns ju inte med i den
militära klädslen. Det blev klagomål för alla nakna karlar som var vid
stränderna. Så hos Fredrik kunde de köpa badbyxor för en rimlig peng.

I dag utgör Forten ett bra strandskydd, de är plomberade och en del är sålda till privatpersoner.



Då gränsen till kriget låg på Hven

Ön närmst Kriget Posted on 2014-11-14 08:03:50

Mitt
emellan krig och fred har Hven legat. De första åren var ön helt isolerad.
Militär ockuperade alla platser, där förut svenska och danska sommargäster
trängts. Taggtråd spändes runt stränderna, och bunkrar byggdes i de vackra
Backafallen. Trafiken till fastlandet inskränktes till ett minimum.
Postförbindelserna försämrades. Endast två dagar i veckan kunde Hvenborna fara
till Landskrona och åter.

Över
ön sände de kraftiga strålkastarna sitt sken, då Köpenhamn bombades. Bränderna
där inne på danska sidan såg man från första parkett. De tyska krigsskeppen
gick tätt in till Kyrkbacken. Men svensk marin låg redo att ingripa om nosandet
blev för närgånget. Vid ett tillfälle 1942 kom en beskjuten tysk motortorpedbåt
in till Hvens kust och fick lappa ihop sina skador under den korta frist, som
neutralitetslagarna tillät.

Minbälten
omgav ön, och när något fartyg förolyckades i dem, flöt liken efter de omkomna
i land. Flera döda som ej kunnat identifieras – troligen tyska soldater – ha
begravts på Sankt ibbs kyrkogård.

Hösten
1943 kom flyktingströmmen. Här gick huvudleden. De flesta danskar som räddade
sig över till den fredliga sundssidan mellanlandade på Hven.

Det
var en tid då varje natt hundratals jagade människor komma flyende. Somliga
hade tagit sig över i bräckliga tingestar som knappast förtjäna benämningen
båtar. I en sådan kom tex en dansk professor, som under hela färden över sundet
fått sitta och ösa med sin hatt, för att hindra den läckande farkosten från att
sjunka.

Fru
Gerda Alm, Kungsgården, som var med och tog emot flyktingströmmen, berättar för
oss om hur Hvenborna måste upp mitt i natten för att bistå de anländande. Många
danskar givit sig av i största hast, knappast ens klädda. Barnen togs om hand
och fick mjölk och välling. Värst var de med de små, som föräldrarna tvingat
äta sömnmedel, för att deras skrik inte skulle höras och förråda flykten.

Många
scener utspelades, kvinnor föll om halsen på de svenska soldaterna som hjälpte
den iland och kysste dem. En äldre dam ställde sig vid gamla kyrkan och delade
ut hundralappar åt vem som ville ha, i glädjen över att vara räddad.

Flyktingarnas
båtar samlades i Kyrkbackenshamn, och här har de legat en hel liten flotta av
dylika farkoster, ända tills helt nyligen, då de hämtades hem till Danmark
igen.

Vid
den gamla kyrkan byggdes fula försvarsanordningar, som fördärvade den vackra
landskapsbilden. Det är svårt att få bort dessa fästen nu. Då biskopen för en
tid sedan besökte ön, diskuterades möjligheten av att göra om en bunker till
bårhus, men förslaget föll.

Strax
öster om det lilla templet anlade också danska frihetskämpar sin radiosändare
station.

Taggtråd
och militära mål finns det gott om här vid Hvens vackraste Backafall. Än står
anslagstavlan om fotograferingsförbud kvar, men man behöver inte taga hänsyn
till den. Kameran får riktas mot hamnen. Därutanför gå nu minsvepaningsbåtarna
och göra sin tjänst. På östra sidan av ön är minfisket redan klart.

Hven
avrustas också, och soldaterna har försvunnit. Sommargästerna som nu sedan
förbindelserna något förbättras börjar översvämma ön, ger den åter en fredlig
prägel. Soliga söndagar äro stora turistdagar, då tvingas ”Ran” och ”Ven” göra
dubbla turer. Men ännu saknas de danska seglarna, de många glada Köpenhamnarna
som for över på weekendbesök.

Hvens
egen befolkning fredsplanerar. Sjöfarten har åter börjat komma igång.
Arbetsprojekt lägges fram vid de kommunala sammanträdena. Man diskuterar
firandet av det stora jubileet på ön nästa år 400-årsminnet av Tycho Brahes
födelse och hoppas till dess få resa den ståtliga Ivar Johanson-statyn, som med
hänsyn till fientlig beskjutning och bombning legat förvarad på en gård på
Stockholms söder.

Men
det är inga ovälkomna bombare som mullrar fram över Hven numera.

Spitfires
från Kastrup äro dagliga gäster. De stryka lågt över hustaken och hälsa med
glatt igenkännande

Detta är ett tidningsklipp, jag vet inte från vilken tidning det framgår inte. Men det är från hösten 1945 när kriget precis tagit slut och återhämtningen efter de vanliga livet börjar ta plats.



Mappen bilder/ Kulturarvsdagen

Ön närmst Kriget Posted on 2014-09-13 20:28:18

Ni har väl inte missat mappen med bilder? Här på Hemsidan finns en flik som heter bilder och där är bilder som är i lite större storlek.

I dag finns en ny mapp ” I krigets spår…”

I morgon är det Kulturarvsdagen och på Nämndemansgården uppmärksammas Ön närmst kriget.



Andra världskriget

Ön närmst Kriget Posted on 2013-01-27 13:44:58

Under andra världskriget kom många flyktingar till Ön.

I kyrkbacken kunde de ligga allehanda farkoster som människor
flytt hit i. Alla togs om hand, ibland hemma hos någon privat person.


Turistgården samlades flyktingarna och fick mat och där skrev man upp deras
uppgifter.

Många hade varit med om hemska överfarter i småbåtar eller gömda i lastrummet på någon båt. Barnen som kom hade många gåner fått något lugnande eller sövande för att vara tysta och stilla för att inte bli upptäckta.

Sen skeppades de över till Citadellet i Landskrona.