Till de
försvarsansträngningar som gjordes i Sverige inför andra världskriget hör den
så kallade Per Albin-linjen. Den består av en serie strandbunkrar varifrån en
tänkt angripare från havet skulle beskjutas. Bunkrarna kan ännu i dag ses om
man vandrar längs skånska kusten. Värnen var Sveriges motsvarighet till den
berömda

I juni 1939,
ett par månader innan kriget startade, begärde försvarsmakten de första
statliga medlen till att bygga värn i Skåne och på Gotland. Man utgick ifrån sceneriet
att tyskarna skulle angripa söderifrån, varför de första värnen byggdes vid den
skånska sydkusten med början i juli. När kriget bröt ut var redan 260 värn
färdigbyggda. Sedan begärdes ytterligare ett antal miljoner till projektet. När
tyskarna invaderat Danmark och Norge i april 1940 inriktade man sig först och
främst på Öresundskusten. Men det upprättades också värn på andra håll, bland
annat i Blekinge.

Betongbunkrarna
byggdes av drygt tretusen arbetare som jobbade hårt och under vintertid i
sträng kyla. I juni 1940 var arbetstakten så uppdriven att hela 16 värn byggdes
per dag. Man bör betänka att man vid denna tid hade helt andra arbetsredskap än
nu; man fick jobba för hand, med skottkärror och hästskjutsar. Det var inte
ovanligt att arbetsdagen startade klockan fyra på morgonen och slutade tio på
kvällen.

Värnens
utformning skiljer sig åt. De anpassades för olika slags bestyckning och efter
hur terrängen såg ut. Ibland står de helt fria, men de sprängdes också in i
klippor eller bäddades in i sanddyner. Den vanligaste typen är kulsprutevärnen,
men det finns också värn som skylle hysa kanoner. En genomgående tanke var att
de inte skulle ligga längre ifrån varandra än att vapnen från ett fort kunde
bestryka den oskyddade framsidan av ett annat.

När värnen var
färdigbyggda gömdes de av ris- och avfallshögar, med kamouflagefärg eller så
att de kunde tas för hus eller fiskebodar. Hållbarheten kunde man inte klaga
på: de skulle som regel hålla för 15 centimeters fartygsartilleri och 50 kilos
flygbomber. Vid Öresund var de betydligt mer hållfasta.

Forten ser
fortfarande imponerande ut – men systemet hade många svagheter. För det första
var värnen mycket sårbara från landsidan. För det andra skulle de vid ett
angrepp bemannas enligt mobiliseringsprincipen vilket var en
fördröjningsfaktor. Det manskap som vid mobilisering skulle försvara värnen var
medelålders landstormare med ”karolinerhattar”. De hade inte hållit i ett
skjutvapen sedan värnplikten, kanske tjugo år tidigare. Det var verkligen ingen
särskilt kompetent personal.

Inte nog med
detta. Ett vapen som snabbt visade sig kullkasta hela tanken med Per
Albin-linjen var den tyska arméns allt effektivare eldkastare (särskilt
Flammenwerfer 41 med strålpatron). Om man skjutit med dessa handvapen mot
värnens öppningar skulle konsekvenserna för besättningarna – maximalt femton
man – blivit förfärliga.

Alltså övergavs
den ursprungliga tanken med dessa mödosamt uppförda befästningar. I
fortsättningen skulle de begagnas som skyddsrum och striden skulle ske utanför,
i cementkulvertar som ingalunda heller gav fullgott skydd

Utdrag från http://www.popularhistoria.se/artiklar/per-albin-linjen/

___________________________________________

Från boken ”Vardagshistoria” Hven i ord och bild

Där kom en pluton från Signalregementet och deras
huvudsakliga uppgift var att dra ledningar och installera telefoner i forten
som byggdes runt Hvens kust 1940. Man kallade dom Värn, Duvslag och Svalebo.

Redan när de kom till Hven fanns en mycket bra
radiostation på Torsgården.

Den hade en bra räckvidd och det var yrkestelegrafister
som hade en god språkkunnighet som arbetade där. Allt för att försöka knäcka
främmande lands koder.

Denna pluton installerade sig på Uranienborgsskolan. En
morgon när skolvaktmästaren Alfred Olausson kom till sitt arbete så stod där en
kokvagn uppställd där Tycho Brahe statyn står i dag. Dom hälsade på Alfred och
bjöd på en kopp kaffe.

De hade lastbilar att köra runt med. Det blev ju helt nytt
med bilar på ön. På vägarna tog man annars sig fram med häst och vagn eller
gående. Vägarna var inte gjorda för dessa tunga bilar, det blev förfärligt
kladdigt vissa delar av året.

Killarna som låg på Uranienborsområdet, Turistgården och
Annexet brukade gå till Vingestig på sommarhalvåret och bada. Fredrik Åkerberg
blev tillsagd att beställa hem badbyxor för det fanns ju inte med i den
militära klädslen. Det blev klagomål för alla nakna karlar som var vid
stränderna. Så hos Fredrik kunde de köpa badbyxor för en rimlig peng.

I dag utgör Forten ett bra strandskydd, de är plomberade och en del är sålda till privatpersoner.