NST 8 nov 1954
en högtidlig ceremoni ägde rum på Alla Helgons Dag rum på Hvens kyrkogård invid den gamla kyrkan. Det var avtäckningen av en minnessten, som tests på det område av kyrkogården, där stoftet efter de personer jordats vilkas kroppar under årens lopp flutit i land vid öns stränder eller påträffas i vattnet kring ön.
en ganska snål och skarp höstvind blåste över kyrkogården men solen bröt igenom diset och förgyllde de i höstskrud stående träden, vilka ännu icke helt hunnit att bli avlövade. Kyrkklockorna i den gamla kyrkan sände sina spröda toner ut över de mångomsjungna Backafallen och över den talrika menigheten, som hade samlats för att övervara denna högtid på kyrkogården och hedra de okända döda av skilda nationaliteter, som vilar där i främmande jord. Högtidligheten inleddes med att Hvens kyrkokör under ledning av fru G. forsätter sjöng ”Vilken är den stora skatan” varpå följde unisont PS 579:1. Kyrkoherde Sigvard Johansson, talade därefter i anslutning till några bibelord ochberörde anledningen till stenens tillkomst samt förklarade den invigd för sitt ändamål. Sedan stenen blottats följde PS 144:7, varpå ceremonin anslöts med att kyrkokören sjöng ”Saliga äro de som ifrån…”
på stenen finnes inskriptionen: ” minne av dem havet tog och återgav” . Joh.11:25 – Sv PS 403:9 sistnämnda citat är Wallins psalm.
stilla också mitt stoft må gömmas
i den tysta jordens famn.
må det rum av världen gömmas
där jag vilar utan namn:
rum och namn väl Herren känner,
då han ropar sina vänner.

Under bilden i tidningsklippet står :
den stora stenen, som påträffades vid nedrivningen av gamla prästgården på Hven, har fått en värdig användning som minnessten över havets offer.


Från i dag.