Fristad på Hven för havets offer

Vila under fullriggarens ankare

Strandvaskare? Är du inte Hvenbo , så är de knappt troligt att
ni vet vad det betyder. När man väl kommit underfund med innebörden, så frågar
man sig först om inte Hvenborna är vile väl hädiska och okänsliga. Med ”Strandvaskare”
menar man en person som man funnit drunknad vid stranden. Hven ligger ju mitt i
strömmen, mellan Östersjön och Nordsjön och det är naturligt om det då och då
ligger ett” lik och vaskar i strandkanten”. Uttrycket är så gammalt att det är
osäkert hur det har uppkommit.

Många berättelser om ”Strandvaskare” florerar på ön. De
berättas öbor emellan och på den gamla kyrkogården har de fått sitt sista
vilorum, en del identifierade, andra inte. På den graven står en sten med
inskriptionen ”för dem som havet tog och åter gav” samt de gamla Stockankaret,
som genast drar besökarnas ögon till sig.

Det kraftiga ankaret har sin särskilda historia. Vid
sekelskiftet, då tegelbruken på ön hade ”ångan uppe” fraktades de hit kol från
England. Lasten kom ombord i fullriggare och lossades vid Norreborgshamn.

De här fullriggarna var alldeles för stora för den lilla
hamnen och fick därför förtöjas ett stycke från land med trossar, medan man
läktrade kolet i land.

För en av de här Fullriggarna gick det illa. Den strandade
under en storm och gick ej att bärga. Stockankaret låg sedan länge kvar vid
Norreborgs hamn innan professor Emil Johannsson-Thor tog hand om det och
placerade det i sin trädgård. När man sen någon gång på 20-talet på den nya
delen av Kyrkogården skapa ett särskilt område för ”Strandvaskare” skänkte han
ankaret som en speciell havets symbol.

Endast tre träkors med namn berättar synligt om den som
kastats upp till sista vilan på den främmande ön i Öresund. Två av dessa
utmärker tyska soldater, som fann sitt öde vid en minsprängning i sundet. Krigsåren
blev något av högkonjektur.

Det tredje korset bär ett Estniskt namn. Han hittades under de
kalla krigsåren i början av 40-talet på isen utanför Kyrkbacken. Han hade haft
sällskap med ytterligare ett par Ester under sin färd över isen. Hans plånbok
och värdesaker saknades, andra tecken tydde på brott, men man lyckades aldrig
bevisa något. De två kamraterna försvann åt sitt håll, medan mannen på isen
stannade hos ”Strandvaskarna”.

De flesta har dock hittats ”vaskande” i strandkanten sedan
måsarna skrik gjort människorna nyfikna.

Berättelserna blir gärna markabra, när de gäller främmande
människor utan identitet. Som tillexempel den person som man fann stående i
vattnet i Bäckvikens hamn, han hade drunknat utan för Malmö.

Det välansade gravområdet gör ingen skillnad på vän eller
fiende, granne eller främling.

(Skrivit av Bernt Broström 1966)

https://www.svenskakyrkan.se/landskrona/st-ibbs-kyrka