Kategorier
Ön närmst Kriget

Då gränsen till kriget låg på Hven

Mitt
emellan krig och fred har Hven legat. De första åren var ön helt isolerad.
Militär ockuperade alla platser, där förut svenska och danska sommargäster
trängts. Taggtråd spändes runt stränderna, och bunkrar byggdes i de vackra
Backafallen. Trafiken till fastlandet inskränktes till ett minimum.
Postförbindelserna försämrades. Endast två dagar i veckan kunde Hvenborna fara
till Landskrona och åter.

Över
ön sände de kraftiga strålkastarna sitt sken, då Köpenhamn bombades. Bränderna
där inne på danska sidan såg man från första parkett. De tyska krigsskeppen
gick tätt in till Kyrkbacken. Men svensk marin låg redo att ingripa om nosandet
blev för närgånget. Vid ett tillfälle 1942 kom en beskjuten tysk motortorpedbåt
in till Hvens kust och fick lappa ihop sina skador under den korta frist, som
neutralitetslagarna tillät.

Minbälten
omgav ön, och när något fartyg förolyckades i dem, flöt liken efter de omkomna
i land. Flera döda som ej kunnat identifieras – troligen tyska soldater – ha
begravts på Sankt ibbs kyrkogård.

Hösten
1943 kom flyktingströmmen. Här gick huvudleden. De flesta danskar som räddade
sig över till den fredliga sundssidan mellanlandade på Hven.

Det
var en tid då varje natt hundratals jagade människor komma flyende. Somliga
hade tagit sig över i bräckliga tingestar som knappast förtjäna benämningen
båtar. I en sådan kom tex en dansk professor, som under hela färden över sundet
fått sitta och ösa med sin hatt, för att hindra den läckande farkosten från att
sjunka.

Fru
Gerda Alm, Kungsgården, som var med och tog emot flyktingströmmen, berättar för
oss om hur Hvenborna måste upp mitt i natten för att bistå de anländande. Många
danskar givit sig av i största hast, knappast ens klädda. Barnen togs om hand
och fick mjölk och välling. Värst var de med de små, som föräldrarna tvingat
äta sömnmedel, för att deras skrik inte skulle höras och förråda flykten.

Många
scener utspelades, kvinnor föll om halsen på de svenska soldaterna som hjälpte
den iland och kysste dem. En äldre dam ställde sig vid gamla kyrkan och delade
ut hundralappar åt vem som ville ha, i glädjen över att vara räddad.

Flyktingarnas
båtar samlades i Kyrkbackenshamn, och här har de legat en hel liten flotta av
dylika farkoster, ända tills helt nyligen, då de hämtades hem till Danmark
igen.

Vid
den gamla kyrkan byggdes fula försvarsanordningar, som fördärvade den vackra
landskapsbilden. Det är svårt att få bort dessa fästen nu. Då biskopen för en
tid sedan besökte ön, diskuterades möjligheten av att göra om en bunker till
bårhus, men förslaget föll.

Strax
öster om det lilla templet anlade också danska frihetskämpar sin radiosändare
station.

Taggtråd
och militära mål finns det gott om här vid Hvens vackraste Backafall. Än står
anslagstavlan om fotograferingsförbud kvar, men man behöver inte taga hänsyn
till den. Kameran får riktas mot hamnen. Därutanför gå nu minsvepaningsbåtarna
och göra sin tjänst. På östra sidan av ön är minfisket redan klart.

Hven
avrustas också, och soldaterna har försvunnit. Sommargästerna som nu sedan
förbindelserna något förbättras börjar översvämma ön, ger den åter en fredlig
prägel. Soliga söndagar äro stora turistdagar, då tvingas ”Ran” och ”Ven” göra
dubbla turer. Men ännu saknas de danska seglarna, de många glada Köpenhamnarna
som for över på weekendbesök.

Hvens
egen befolkning fredsplanerar. Sjöfarten har åter börjat komma igång.
Arbetsprojekt lägges fram vid de kommunala sammanträdena. Man diskuterar
firandet av det stora jubileet på ön nästa år 400-årsminnet av Tycho Brahes
födelse och hoppas till dess få resa den ståtliga Ivar Johanson-statyn, som med
hänsyn till fientlig beskjutning och bombning legat förvarad på en gård på
Stockholms söder.

Men
det är inga ovälkomna bombare som mullrar fram över Hven numera.

Spitfires
från Kastrup äro dagliga gäster. De stryka lågt över hustaken och hälsa med
glatt igenkännande

Detta är ett tidningsklipp, jag vet inte från vilken tidning det framgår inte. Men det är från hösten 1945 när kriget precis tagit slut och återhämtningen efter de vanliga livet börjar ta plats.

Lämna ett svar